Hidberget

Det finns ett ställe som ligger mellan Storuman och Vilhelmina som heter Gråtanberget. Det består egentligen av två berg, Storberget och Hidberget (737 m.ö.h.)...och just Hidberget fick jag besöka för första gången för snart två veckor sen...Vi parkerade bilen långt in efter en skogsbilväg och började gå uppåt. Från början var det väldigt blött, högt gräs (nådde mig nästan till axlarna) och väldigt snårigt, så man fick vara väldigt försiktig med var man satte fötterna, då man inte såg om det var i ett dike eller på ett omkullfallet träd eller en hal sten. Men när vi kommit oss en bit upp i skogen så såg det ut såhär...men fortfarande ganska blött i marken.

Här är första stället som vi stannade till på (så att jag fick lite luft)...Här har vi gått genom en hel del skog, och marken börjar nu vara torrare och lättare att gå i ...förutom att det går ganska bra uppförs...men redan här börjar man ha fin utsikt:)

Nästa andningspaus! Nu börjar vi se riktigt långt...

Men vi fortsätter uppåt...och jag fotar i motljus, därav lite konstig färg på den här..:)

När vi kommit ännu en bit så kommer vi till en sänka mellan bergen...jag skulle vilja kalla det för "parken". För helt plötsligt blir det väldigt lätt att gå, ganska platt mark, perfekt gräsmatta och fina avstånd mellan träden utan ris eller buskar på marken...nästan som om det skulle vara en trädgårdsmästare där och sköta om stället!

Ja menar, kolla bara...ett perfekt STORT gammalt träd som någon gång för länge länge sen tippat och fått ligga helt orört... Sen fortsatte det uppåt igen. Toppen består som av en "kulle" och just från den sidan vi kom så blev det VÄLDIGT brant sista 15 metrarna...så brant att det inte längre kan kallas för att gå, utan snarare klättra...lite nervös hann jag allt bli...klumpfot jag som klamrar mig fast i enriset med magen mot berget och kryper mig krampaktigt upp...

Men upp tog jag mig!! Och det var värt vart enda steg...en bättre utsikt får man nog leta efter.

Även vädergudarna var nog med oss på toppen...helt vindstilla var det, och det brukar ju inte hända ofta när man är en bit upp:)

När vi suttit och njutit av utsikten en stund så gick vi ner en annan väg mot "parken" igen. Där finns det en kalltjärn som vi tänkte sätta oss vid och fika.

Och fikat smakade bra kan jag säga:)  Vi blev nog sittande där nån timma i solen innan vi började vandringen nedåt igen mot bilen...lätt hänt när man har trevligt sällskap och återigen har fått tillbaka luften så man kan prata;)

Jag avslutar med ännu en bild från toppen. Jag måste säga att den här dagen kommer jag att leva på länge...med lätthet värt varenda steg upp för att få njuta av den här utsikten!! Tack!